Nu börjar lerstanklängtan igen. Jag har ännu en gång ett behov av att nå de oändliga vidderna av tomma ölburkar och jordfyllda slätterna av tält... Eller jag saknar något. Den ökade sociala glädjen och allt nytt folk. Fristaden.Kaoset.

Har sett på Dumplings. Handlar om en kvinna som är rädd för att få syn på sina egna ålderstecken och käkar foster för att förhindra sitt åldrande. Ganska häftig film, äcklig som fan. Men ingen direkt femstjärnig. Helt ok dock.Imorgon så börjar jag skolan tio över åtta och jag har svenska. Svenska... Jag är väl medveten om att jag har något ganska viktigt i det ämnet som ska göras, men inte vet jag vad det är. Det bara gnider sig i bakhuvudet.Imorgon har jag även Foto. Det är inte heller roligt längre, för jag blir bara deprimerad av att sitta där och lyssna på monotona Kristers prat om ingenting, eller om saker jag redan kan. Det är ju hemskt. Till råga på det så har jag en kamera hemma, lånad ifrån skolan, och den skulle jag lämnat tillbaka för flera veckor sedan. Det är klantigt, och jag har jättedåligt samvete över att jag inte har lämnat in den. Plus att risken finns att filmerna jag lånade hem är helt knasiga också, eftersom jag chansade på vilken av dem jag använt och vilken som var oanvänt. Big mistake. Men det är sånt jag får stå ut med.Det är såna saker jag kan störa mig på hos mig själv hur lätt somhelst, hur jag skjuter upp möjligheten till att lösa ett problem, för att senare bara nästla mig in i det ännu mer och till slut sitter jag i ett omåttligt avancerat problem som består på hälften lögner och hälften uppskjutningar.Men det är också ett sätt att överleva på.

Jag är sådär halv-medel-inte-men-ändå-nästan-sjuk, så jag kommer att gå till skolan, men kommer bara att vara där halva dagen. Smart? I think so!...

Jag har ingen lust att gå och lägga mig. Min hjärna är på högvarv och jag vill se en fortsättning! En fortsättning på vad som helst, jag vill se något förändras, utvecklas. Bli övertygan för första gången idag att verkligheten är verklig. Det är det enda sättet, att se en förändring, eller att känna en annan människa, hud mot hud.Verkligheten är oslagbar ibland.